Nu får ni ta det här för vad det är. Det ska inte tolkas som något narcissistiskt utan mer en filosofisk reflektion. Känner man att man kan skippa ett rätt inåtskådande och kanske i viss mån självförhärligande inlägg så hoppar ni över det här.
Vi tar det här från början. Mats Wilander blev världsetta 1988. Han har uttalat sig om att drivkraften för den typen av jobbigt baslinjenötande utan enkla poängvinster inte riktigt var värt det efter att han uppnått positionen som världsetta. Han hade liksom bevisat för sig själv att han hade gjort det. Ingemar Stenmark gjorde samma sak. Han hade strävat efter perfektion och lyckades genomföra två perfekt åk, och kände efter det, att troligtvis det aldrig skulle upprepas igen. Så en del av motivationen och den inre drivkraften försvann.
Från min egen horisont så har jag verkligen inte varit nån världsstjärna i något. Men man vill ju utvecklas och bli bättre. Det finns såklart social aspekter, men rent sportsligt så behöver i alla fall jag känna utvecklingen och förståelsen för sporten biljard för att idas gå ner i källarn. I grund och botten är ju biljard en rätt enkel sport om man tänker efter. Låt oss tänka igenom 8-ball för ett slag. Motståndaren har sju bollar + svart och du själv har 7 bollar + svart. Efter en ”misslyckad” sprängning, så är det alltså 15 bollar spridda över bordet och du ska försöka navigera dig fram till en rutt hur du ska ta dig an dina sju bollar och dessutom ha den svarta i åtanke. Det låter inte särskilt svårt. Många är också de som lyckats göra ett break´n´run. Jag har också själv lyckats vid ett par tillfällen. Men de få gångerna har jag inte förflyttat mig över bordet exakt som jag tänkt. Utan det har istället blivit nya planer allt eftersom partiet flutit fram.
I måndags lottades jag i första omgången mot vår stormästare Tobbe. Utan att överdriva kan jag väl säga att jag kanske hade hoppats på någon annan. Snart sagt vem som helst faktiskt. Jag har sviten 4 vunna och 7 förlorade historiskt mot Tobbe. Faktiskt är den statistiken mycket bättre än jag själv hade gissat på. Den här kvällen vann Tobbe lotten att spränga, vilket, dessvärre för hans del, resulterade i en riktigt bra spridning, men ingen boll som trillade i.
Jag tog god tid på mig att analysera bordet. Det var inte supersvårt att välja, det fick bli låga. Några bollar låg fantastiskt bra till, och ett par låg lite sämre till och som krävde att jag utvecklade deras läge en smula för att fungera att sänka. Normalt sett kollar jag två eller möjligen tre bollar i förväg hur man ska spela förstastöten. Det gäller ju lite att veta vilken sida man ska vara på för att få enklare efterläge etc. Ni fattar.
Mitt val av låga var perfekt, och jag började sänka bollar. Planen för den vita bollen och var den sedan hamnade var snudd på perfekt. De lurigare bollarna, fick jag en liten dutt på. Med tre bollar kvar, duttade jag lite i min boll för att få lös den, men råkade också komma åt Tobbes boll som stängde min planerade svarta avslutning.
Sista färgade bollen var en lång en över hela bordet, som också krävde en understöt med högerskruv i kortvallen mot mig. Allt för att få enda läget som gick att få på svarta. En stöt som faktiskt Tobbe själv har lärt mig. Den är med underskruv och sidskruv för att få skjuts åt något håll av vallen.
Perfekt igen!. En relativt enkel, men lång stöt på svarta för att säkra segern.
Ett helt enkelt perfekt parti. Ingen skugga ska såklart falla över stackars Tobbe som bara hade en ”dry-break”. Och visst har vi förlorat partier mot de bästa spelarna i klubben när de bara dukat av bordet. Han kunde såklart inte veta att jag skulle råka göra mitt bästa ever just den här gången.
Men säg så här. Hur många bollar sätter ni på raken? Jag skulle säga att på ett bra bord, så fixar jag 3-4 bollar på raken innan nån skit inträffar eller att jag hamnar ur position. En bra dag, kanske jag kan rulla i 5-6 bollar. 8 bollar på raken kommer sannolikt inte att inträffa så ofta igen. Medräknat att det också låg 7 andra på bordet som blockerade vägen.
Kanske är det nånstans här vi ser skillnaden mellan de som är riktigt bra biljardspelare. Ett bra upplägg så kan de städa av. Ett lite sämre upplägg klarar de av att utveckla och kanske städa av. Vi vanliga spelare klarar av ett par stötar innan det börjar tilta åt något håll.
Rent taktiskt sägs det ju att vi inte ska sänka några bollar om vi inte kan rensa bordet. Hur många gånger har ni hört ”jag hade bara en plus svarta kvar” eller liknande? Egentligen har man ju då hjälpt motståndaren genom att ge ”fri lejd” till både hålen och ute på bordet. Kecka är alltså något på spåren här, när han försöker blockera samtliga hål.
En annan sak som jag också fått från stjärnorna på klubben kommer från Hari. Han brukar säga att det inte spelar någon roll vem du spelar mot. När du väl är uppe på bordet är det bara du själv som bestämmer vad som ska hända. Det ligger mycket sanning i det, och jag har jobbat med att tänka så istället för att vara så strikt defensive som jag brukar vara. Jag ogillar ju inte att halvgå för nåt, men på samma gång lägga undan vita för motståndaren. De här två grejerna behöver såklart inte vara motstridiga. Man måste ju vara smart. Men motståndarens lägen tenderer att leta sig in bland mina tankar när jag ska stöta och jag tror kanske att jag skulle bli en bättre spelare om jag vågade tänka att ”spelar ingen roll var hans bollar ligger”, jag bestämmer utgången av det här och det här är en boll jag kan sätta. Det är bara jag som kontrollerar om jag verkligen gör det eller inte.
Vad vill jag ha sagt med det här inlägget? Ja, det kan man fråga sig. Kanske att förklara att även vi normalbegåvade biljardspelare då och då hittar ett guldägg, eller kanske åtta. Men så här i retrospect så känner jag att; kan jag, så kan ni andra. Även om lottningen inte är på er sida, så går det att lyckas.
Motivationen då? Är det kört nu för hovreportern? Är jag som Wilander och Stenmark? Nixpix, ni kanske kände på er att jag inte riktigt är i samma liga som de gubbarna. Nämen skämt åsido, motivationen snarare ökade nu och man vill träna lite mer och bli lite bättre för att på sikt kanske göra ett perfekt frame igen nångång.