Senaste klubbkvällen inträffade något som väldigt sällan inträffar. Dels lyckades jag knipa åt mig poäng, men även om det också är en sällsynt företeelse, så är detta än mer märkligt. Under denna säsong har jag sladdat hemåt efter en klubbkväll efter klubbkväll med lite, hur ska man beskriva det? Lite delade känslor. Det är förstås alltid trevligt att hänga med gänget i källaren, men det jag tänkte på var det mest spelmässiga.

Bakgrunden är följande. Det är ingen hemlighet att jag har kämpat med att hitta spelet under en lång period. I begynnelsen av min Club20-karriär så rullade det bara på och jag sänkte bollar och bommade ibland, men tänkte inte så mycket på det. Därefter började jag mixtra med sidskruv och då havererade spelet totalt. Sedan i höstas har jag tagit beslutet att undvika sidskruv då jag inte bemästrar det. Efter det har spelet verkligen förändrats både i träning och på klubbkvällarna. Det fungerar allt oftare och jag känner självförtroende när jag står inför en match.

Trots detta så har jag känt att det inte riktigt har rullat med alla gånger på klubbkvällarna. Man möter såklart en hel del skickliga spelare och om jag har förlorat en match, då motståndaren varit bättre, så har jag definitivt accepterat detta. Men åtskilliga gånger så har jag spelat riktigt bra, fått fin utdelning, dominerat matchen, jada jada, ni vet. Allt det där mumbo jumbot som en förlorare slänger sig med. Det har varit glommrande svarta bollar, det har varit MUM från motståndaren i ett utsatt läge. Det har varit att man sänkt svarta men förlöpt. Ja, kort sagt allt tänkbara orsaker till att jag förlorat matchen. Jag har helt enkelt kännt att, fan, den där matchen hade jag. Det var min match, det var min vinst, men jag har vackert fått skruva isär kön och lomma iväg hemåt, med illa tilltygat självförtroende och något mer sargad själ.

Kenta ska till att spränga, och bägge spelarna verkar glada, ännu så länge

I måndags hände något som inte hänt tidigare. Jag gjorde en slätstruken insats mot KC i A-kval. Karln var bättre än mig, och det är ingenting att gnälla över. Följde upp med en kvalmatch på B-sidan mot Kenta. Både Kenta och jag hade chanser att avgöra. Kenta hade lite otur, glommrade nån svart och jag ramlade ut som vinnare. Matchen efteråt mötte jag Joe. Det var ändå en godkänd insats och jag lyckades vinna den. Semifinalen på B-sidan mot Tore var det återigen riktigt risigt spel. Jag brände öppna lägen, lämnade helt ok till Tore, som i sin tur brände. Helt enkelt en risig match. Men jag vann till slut. Finalen mot Uffe var av lite annan karaktär. Jag spelade helt ok, missade en svår och räv-Uffe hamnade i lite svårare läge och la istället en perfekt snooker som jag inte kunde ta mig ur. Uffe med boll i hand, tre halvor på mer eller mindre mitten av bordet och svarta helt ok, även den mitt på bordet. Vad händer? Jo, Uffe sänker såklart sina halvor men prickar stolpen på miljön med den avslutande svarta. Han ger upp matchen då jag har en enkel svart kvar.

Är det här biljardkarma eller?

De som känner mig vet att jag är synnerligen icketroende. Jag vill inte påstå att jag är ateist rakt upp och ner. Kanske nånstans mellan ateist och agnostiker om vi nu ska hålla på och diagnosticera. Det betyder förstås att jag inte riktigt tror på karma heller.

Faktum kvarstår dock. Jag var verkligen inte värd att vinna 4 av 5 matcher denna afton. Känslan var att jag snodde någon annans kväll. Dagen efter kände jag fortfarande en lite fadd smak i munnen av klubbkvällen. Oförtjänt är ordet jag söker. Nu ska det sägas att jag behövde poängen, nästan lika mycket som vinflaskan jag råkade vinna. Jag var såklart glad att ha vunnit för en gångs skull, låt vara att det var på förlorarsidan. Men känslan efteråt är inte helt bra.

Ska jag försöka summera det här, som den agnostiker jag bekänner mig som, så vill ändå förmedla följande till biljardgudarna. Låt mig vinna när jag spelar bra och är värd segern. Låt mig förlora när jag spelar dåligt och inte riktigt känner mig förtjänt av det. Som det är nu, så känner jag mig nedslagen både vid förluster och segrar, och det är inte där jag vill vara.